Vi är två glada biodlare
Mia och Åke
Vi är den småskaliga lokala biodlaren.
Vi arbetar i egen honungsbod - använder bara vårt eget vax.
Vi har haft bin i 10 år och vi vill värna om den biologiska mångfallden i Nationalstadsparken.
Här nedan berättar vi om binas betydelse och ger förslag på växter som uppskattas av bin och andra pollinatörer.
Gå till kontaktformuläret och skicka ett mail till oss, det uppskattar vi.
info@parkhonung.se
Kuporna står vid Kafé Sjöstugan, Brunnsvikens norra strand och i Ulriksdalsparken intill Rappne handelsträdgård:
en biotop med stor och varierad art- och blomsterrikedom.
Binas betydelse
Honungsbin och vilda bin har en nyckelroll för den biologiska mångfalden. Den ökade frukt- och frösättning som följer av binas pollineringsarbete förbättrar villkoren för andra insekter, fåglar och däggdjur.
Flitiga bin och humlor förbättrar skörden av frukt och bär. En bra pollinering vid äppelblomning kan öka skörden med upp till 70 procent. Även om binas verksamhet oftast förknippas med honung, så är det pollineringen som har den största betydelsen för människan.
Blommande växter från vår till höst
Bina har två näringskällor: nektar och pollen. För att det ska finnas mat hela säsongen behövs växter som blommar och erbjuder nektar och pollen från vår till höst.
Tidigt på våren är vintergäck, snödroppar, scilla, krokus, sippor, sälg, hassel och lönn attraktiva för nyvaknade bin och humlor.
I maj finns det i regel gott om mat, då maskrosor, fruktträd och raps blommar.
Under juni och sensommaren kan det vara ont om mat. Här kan trädgården fylla en viktig funktion. Att tänka på och skapa vackra blomrika miljöer för bin, fjärilar och andra pollinatörer i stället för ökenlika stensatta ytor med några få vintergröna växter är ett väldigt bra steg i rätt riktning.
Vårblommarna är ofta extra värdefulla
Växter som blommar tidig vår eller på andra tidpunkter när det inte finns så många andra blommande växter kan vara betydelsefulla för pollinatörer, trots att de inte ger så mycket nektar eller pollen. Tidigt på våren är vintergäck, krokus, sippar, tulpan och hassel till exempel attraktiva för nyvaknade bin och humlor även om de endast producerar lite nektar eller pollen.
Sälg (Salix caprea) är en nyckelväxt för den biologiska mångfalden i Sverige (Ehnström & Öberg, 2009). Den blommar tidigt och producerar mycket nektar och pollen av bra kvalitet. Hanplantorna, med gula videkissar, är de viktigaste att gynna, spara och plantera. Pollen innehåller byggstenarna som krävs för att skapa nya bin.
Vi kan alla hjälpa till med att odla bra växter för bin och humlor, t ex:
Krokus, vintergäck, gurkört, hallon, björnbär, timjan, äppelträd, plommon, vildvin, höstaster, kärleksört, blåklint, heliotrop, jätteverbena, solros, Ageratum, rosenskära, sommarrudbeckia, sommaraster, fänkål, honungsört, sommarflox, ampelskära, tagetes, daggsalvia, blåsalvia, sippsläktet eller sippor, tulpan och hassel.
På Jordbruksverkets webbplats kan du läsa mer om bin och vilda pollinatörer. www.jordbruksverket.se/pollinering
Honungsväxter
Honungsväxter eller bifoderväxter är växter som uppskattas av bin.
Biodlare kan ibland kalla dem Biväxter och de riktigt bra honungsväxterna kallas också dragväxter, för att de vid blomning bidrar till en hög aktivitet i bikupan med att samla nektar och pollen.
Bin är ”blomtrogna” dvs bin i ett samhälle vill besöka samma art av blommor och föredrar därför arealer med samma växt, till exempel raps, vitklöver eller hallon.
Genom att ha bisamhällen i området kan vi bidra till en säkrare och större pollinering i den omgivande park- och naturmiljön. En blandhonung fås från våra kupor som står vid Brunnsvikens norrastrand intill Kafé Sjöstugan och i Ulriksdalsparken intill Rappne handelsträdgård.
Från denna mångfald av växter skapas en stor och varierad art- och blomsterrikedom och smaknyanser. Binas effektiva flygradie är 2–3 km från våra kupor och där flera koloniområden, odlingslotter, handelsträdgårdar och parker ligger inom denna radie.
Det är inte bara honungsbiet vi ska vara rädda om. För att pollineringen av våra grödor, frukter och bär ska fungera behövs en mångfald av pollinatörer.
Det vi kan göra genom att visa vildbina den uppskattning de förtjänar och motverka utarmningen i odlingslandskapet är att skapa både lämpliga boplatser och tillräckliga näringsresurser.
I Sverige finns cirka 300 arter av vildbin: 250 ensamlevande bin och 40 humle arter. Förlusten av biotoper som innehåller både lämpliga boplatser och tillräckliga näringsresurser är nyckelfaktorn till vildbinas tillbakagång. Vildbinas minskning och de blomrika markslagen har minskat betydligt.
För att skapa ett landskap som är habitat för vildbin krävs att det inte är för stora flygavstånd mellan lämpliga bo- och näringsställen. För många arter tycks 600 m utgöra ett maximalt flygavstånd i födosökssituationer.
Trädgårdar och parker kan vara en oas för vildbin eftersom många av våra vanligaste trädgårdsväxter är positiva för den vilda bifaunan.
Man får dock inte glömma att iordningställa boplatser för bin. Genom att odla växter med både prydnads- och näringsvärde kan mängden näringsresurser för vildbin i trädgårdar, gårdsmiljöer och parker enkelt ökas.
Man måste alltid komma ihåg att aldrig använda fyllda sorter som uppkommit genom att ståndare och pistiller omvandlats till kronblad. Dessa blommor saknar följaktligen pollen och nektar och är värdelösa och rent skadliga för bin. Våren är ofta en flaskhals för de övervintrande humledrottningarnas överlevnad.
Genom att plantera tidiga vårblommor kan bina få näring tidigt på säsongen. Sälg och viden är tvåbyggare och har både han- och honblommor. De blommar tidigt på våren och är en viktig nektar- och pollenkälla för de solitärbin och humledrottningar som är aktiva under denna period.
Alla blommande kryddväxter är utmärkta binäringsväxter, exempelvis timjan av alla sorter, citronmeliss, oregano av alla sorter, kryddsalvia, alla myntor, åbrodd, isop och rosmarin.
Den främsta hotorsaken för svenska vildbin är bristen på lämpliga boplatser. Boplatsbrist för vildbin är ett stort problem som man kan avhjälpa genom riktade åtgärder. Den viktigaste åtgärden är att bevara och utöka de redan lämpliga miljöerna. Den största andelen av vildbin (70 %) är markbobyggande och kräver lättgrävd, varm jord utan hindrande eller skuggande vegetation.
Genom att gräva upp diken eller lägga upp vallar med sand, grus och/eller lätt jord kan man skapa boplatser. För de arter, (åtminstone 15 i Sverige) som bygger bon i ihåliga kvistar och andra hålrum i trä, strån och stjälkar kan man skapa s k bibatterier.
Dessa kan bestå av buntar med vass eller avsågade bambupinnar, eller av träblock och klampar med uppborrade hål, eller av tegelstenar.
Bibatterierna skall inte sitta för högt upp (max 2 m) och med öppningen riktad åt soligast möjliga läge.
De vilda bina är utan tvekan en kaskadgrupp för den biologiska mångfalden i jordbrukslandskapet, eftersom de genom sina pollinerande aktiviteter skapar växtresurser åt andra organismer och bidrar till de rika naturvärden som bör känneteckna ett ur alla synpunkter väl fungerande odlingslandskap.
De är dessutom pollinatörer av ett flertal av de odlade grödorna, vilket bidrar till människornas försörjning av livsmedel. En ökad andel restbiotop i jordbrukslandskapet är positiv för artantal och täthet av både vilda växter och vildbin.
För att ett bär eller en frukt ska kunna utvecklas krävs i regel att pollen överförs från ståndarna till märket i blomman (pollinering), samt att ett eller flera pollenkorn ska växa ner genom märket och befrukta fruktämnet eller fruktämnena (befruktning).
För att få en så god pollinering som möjligt väljer många frukt- och bärodlare att köpa in pollinatörer till sina odlingar. Man kan i princip välja mellan antingen honungsbin (Apis mellifera), jordhumlor (Bombus terrestris) eller en kombination av dessa.
Ett år med få pollinatörer kan inköpta eller inhyrda bin och humlor få mycket stor betydelse för skörden, eftersom de får utföra huvudparten av pollineringen. Ett sådant år skulle man kunna höja skörden i äpple med närmare 70% med bin och/eller humlor eller den användbara skörden i jordgubbar med 20 % eller mer.
De inköpta pollinatörernas betydelse ökar, ju tidigare grödan blommar. Detta därför att det finns få naturliga pollinatörer tidigt på året.
De olika pollinatörerna har olika styrkor och svagheter. Bäst är därför ofta att använda både honungsbin och humlor. Hos honungsbin övervintrar många individer, dvs. på våren finns många pollinatörer som måste skaffa sig näring (ca 20000 st. per samhälle).
Det tar 10–12 dagar efter kläckning tills ett bi börjar arbeta. Bin är främst aktiva i soligt väder och vid temperaturer över 10–12 °C, men föredrar temperaturer över 15 °C. Därför jobbar de inte morgon och kväll och i dåligt väder jobbar de nästan inte alls.
De kommersiella humlebona har producerats inomhus och är relativt väl utvecklade när de skickas ut till odlarna, 50–80 humlor per bo.
De flyger vid relativt låga temperaturer, redan från 5–6 °C, dvs. de arbetar större delen av dagen. De flyger även i molnigt väder, till viss del även i regn.
Det har sedan länge varit känt att humlor (Bombus) är väldigt effektiva pollinerare – i många avseenden bättre än honungsbin (Apis mellifera) – men att föda upp humlor i stor skala är komplicerat och skapar nya frågor.
Att använda humlor för pollinering och bekämpning av växtsjukdomar är positivt då det innebär en minskning av bruket av kemiska växtskyddsmedel och pesticider.
Humlor, med en kort livstid och som inte överlever vintern och dessutom inte producerar honung, pollen eller propolis kan lätt betraktas som förbruknings-material som man inte behöver ta hänsyn till när det gäller förgiftning med pesticider och dylikt.
Med frågor som har ställts till såväl Jordbruksverket som till Kemikalieinspektionen konstateras att dessa myndigheter vet väldigt lite om omfattningen eller det ekonomiska värdet av Humle importen.
Det finns inga begränsningar av vem som får köpa importerade humlor och var man får sätta ut dem. Det finns inga krav på rapportering av sjukdom eller tillsyn vid förflyttning av samhällen.
Importen/införseln av humlor till Sverige gäller Bombussläktet men det är inte specificerat när det gäller arter eller underarter.
Avsaknaden av kontroller innebär att vi, i realiteten, inte har några garantier för vilka arter eller underarter vi importerar.
Man kontrollerar aldrig vid Sveriges gränser humlornas hälsotillstånd eller genetisk renhet, ej heller renheten av det pollen som medföljer.
Texterna är hämtade ur kompendiet: Nyskapande av livsmiljöer och aktiv spridning av vildbin. Weronika Linkowski, Mats W. Pettersson, Björn Cederberg & L. Anders Nilsson Svenska Vildbiprojektet vid ArtDatabanken, SLU, & Avdelningen för Växtekologi, Uppsala Universitet.
